Klockan är 14:30 och allt är väl!

Mår bättre nu. Är långt ifrån hel, men har iaf kommit fram till att jag klarar mig bättre själv. Kanske inte ur hälsosynpunkt men absolut ur ett levnadsperspektiv. Man blir lat av att vara med någon som inte erbjuder en några utmaningar. Jag tycker fortfarande att hon är bland det finaste som finns. Men att hitta sig själv kan ibland leda till att man inser att vissa saker vill man aldrig hitta. Ibland har man sönder saker man inte kan laga och ibland tror man att man blir förlåten för vad som helst. Jag saknar dig. Men jag väntar inte längre.

Tomt

Idag hämtade exet sina "typ" sista grejer från lägenheten. Skönt på ett sätt, tufft på ett annat. Jag saknar henne o det vet hon. Jag vill inte leva utan henne och det vet hon. Ibland måste man göra saker man inte vill. Det har blivit lite utav min signatur den senaste tiden. Leva ett liv jag inte vill leva, men gör det för att jag måste. Jag har kommit underfund med att jag inte har bråttom iaf. Ibland tackar jag mig själv för att jag är så fruktansvärt tålmodig. Det har gett mig själv ett lugn jag tror många människor saknar. Just nu är livet under kontroll och jag ser ingen större anledning inte leva just nu. Jag trivs ganska bra som singel förutom allt jag saknar med kärleken. Dock inser man att livet inte va så perfekt när allt va som vanligt heller. Jag kan komma på mig själv med att skratta eller börja springa på vägen hem, det gjorde jag inte förut. Samtidigt som jag varje dag tittar upp mot mina fönster på 4e våningen och hoppas att det ska vara tänt. Jag jämför (utan att förlika mig med) det med att leva med typ en död förälder man stod väldigt nära. Att fortfarande kunna vara lycklig, men varje vaken sekund, banna världen för att man inte får leva med sin älskade. Bipolär har jag varit hela livet så det är inget nytt för mig och det går helt okej. still testing

3 år sedan jag bloggade på riktigt

skriva är mitt sätt att få utlopp för sånt man bär på. Tror folk börar ledsna på mina frekventa facebookstatusar så jag kanske bara ska skriva av mig här. Ganska skönt att veta att ingen läser. Utom någon enstaka själ som hamnar fel eller mitt ex om hon nu e en lika slavisk bloggläsare som förr i tiden. Är så sanslös paj efter nyår och en tur ut till högdalen att jag inte fattar varför ja inte somnat ståendes för 4 timmar sen. Inget att skriva massa om. Det här får vara ett litet test. För att se om ja har nåt genuint intresse av att fortsätta här.

En annan typ av dröm

Senaste veckorna har jag bara drömt om dig i alla möjliga former. I natt drömde jag något annorlunda. Jag drömde om alla fantastiska människor jag känner som blivit lämnade i år. Av svin, av vilsna eller bara av missnöjda sambos eller partners. Jag minns att jag i drömmen var så oförstående inför det faktum att dessa personer inte är mer älskade mer respekterade eller högre värderade än att man lämnar dem. Så fina människor att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Varför ville deras kärlekar leva med dem längre? I drömmen fick jag mitt svar, att ett virus sprider sig i vår stad. Ett virus som skapar ett missnöje, en gnagande känsla om grönare gräs, viktigare resor, drömmen om att hitta sig själv utan sin bättre/sämre hälft. Jag minns att jag mådde bättre i sömnen, jag hade i alla fall en anledning helt plötsligt, något att ta på. Jag fick helt plötsligt en känsla av hopp och ville inget annat än att kliva ur sängen, springa bort till dig o förklara varför du inte ville vara med mig längre. Klok som du är förstod du, och litade på mig. Vi slogs mot världen i otaliga timmar tills vi fann ett botemedel för alla dessa som lämnat de finaste människorna i världen. Vi delade ut det till alla, världen blev ljus och när det blev din tur kom du på dig själv med att du inte ens behövde det längre. För att du hade insett att lycka var ändå att vara två. Sen vaknade jag igen. Läste att du älskar livet som det är och satte mig på golvet i duschen

Vad är motsatsen till upplyftande läsning?

Ber om ursäkt för det dova språket för stunden. Det är så fruktansvärt svårt att göra något åt det bara. Jag är inte personen som skräder ord, låtsas le eller gillar människor bara för att de är glada. Det enda jag har är tid. Tid som går så långsamt att livet sakta rinner förbi i diket bredvid. Att hemsökas av en konstant smärta du inte kan fly ifrån eller ens lindra med vare sig kött sprit eller narkotika. Det är en konstant tatuering i själen som aldrig kommer ta slut. Att konstant begrunda vad du kan göra annorlunda för att påverka framtiden, att begrunda hur lite det spelar roll eftersom det inte finns någon framtid. Att skriva kan hjälpa, iaf för att dränera en uppdämd kanal av fruktansvärd sorg och smärta. Men imorgon måste jag vakna och då är det tillbaka. Jag saknar henne så mycket och jag vet att det det är förgäves. Önskar att jag bara kunde stänga av mig själv. Jag försöker dagligen desperat att placera mina tankar någon annan stans med febrila misslyckanden som avlöser varandra. När logiken tar sin flykt landar jag själv en en utopisk egocentrerad värld där jag naivt önskar att hon inser att hon kan leva lycklig med mig och att min lycka över att få vara med min drömmars kvinna skulle ge henne en lycka som visar sig större än vardaglig eller materiell lycka. Så fungerar inte människor och så fungerar inte jag. Vem vill leva med att minimera en medmänniska till en appendix av dig själv? Ibland är jag den människan och inser samtidigt att jag är det djupaste av hål jag någonsin beträtt och att jag vet att jag aldrig kommer komma ur det. Jag hoppas någonstans att mitt leverne tar ut sin rätt och jag slipper fundera mer på hur det skall gå. Cocytus is all around

Daglig närvaro av pest och kolera

Usch vad det är tråkigt att leva ibland. Ännu värre att vara ledig och leva.
Blev lämnad ensam för länge sedan och har inte hört något sedan dess. Leva ensam, vara ledig, olycklig, orkeslös samt med en total avsaknad a livsglädje är inget att rekommendera.
Undrar vad man ska göra för att förtjäna human respekt av någon.

Nån som sitter inne på roche lr dyl?

Om glaset är tomt

Tror nog att nån tömde mitt glas idag.
Det gick från halvtomt till helt jävla ökentomt. Så tomt att det är svårt att skriva. Hittar inga vidare ord och vet inte ens om jag känner något. Det enda jag vet i nuläget är att jag inte vill vakna imorgon.
En dag som började bra som blev succesivt sämre blev katastrof men fick en möjlighet att räddas till en mindre dålig dag i en tid där allt är åt helvete. Men möjligheten blev ett hårt slag i ansiktet och glaset välte och allt rann ut.
Känner mig riktigt tragisk för första gången i mitt liv och inser samtidigt att jag inte kan komma på en enda sak som skulle kunna få mig att vilja gå upp imorgon.
Tar en till cigg och väntar på att solen skall titta in och värma min döda kropp tills jag kan somna medans jag dagdrömmer om kartor med valium och tanken på att inte vakna är mer välkommen än någon annan.

FML

Avvänjning

Börjar bli dags att tagga ner på glasvändandet. Men vill egentligen inte behöva göra det förns jag vet hur det går. Egentligen vill jag bara fortsätta vara full varje dag för att tiden ska gå fortare. Men kroppen börjar säga ifrån. Usch vad man blivit gammal.