Vad är motsatsen till upplyftande läsning?

Ber om ursäkt för det dova språket för stunden. Det är så fruktansvärt svårt att göra något åt det bara. Jag är inte personen som skräder ord, låtsas le eller gillar människor bara för att de är glada. Det enda jag har är tid. Tid som går så långsamt att livet sakta rinner förbi i diket bredvid. Att hemsökas av en konstant smärta du inte kan fly ifrån eller ens lindra med vare sig kött sprit eller narkotika. Det är en konstant tatuering i själen som aldrig kommer ta slut. Att konstant begrunda vad du kan göra annorlunda för att påverka framtiden, att begrunda hur lite det spelar roll eftersom det inte finns någon framtid. Att skriva kan hjälpa, iaf för att dränera en uppdämd kanal av fruktansvärd sorg och smärta. Men imorgon måste jag vakna och då är det tillbaka. Jag saknar henne så mycket och jag vet att det det är förgäves. Önskar att jag bara kunde stänga av mig själv. Jag försöker dagligen desperat att placera mina tankar någon annan stans med febrila misslyckanden som avlöser varandra. När logiken tar sin flykt landar jag själv en en utopisk egocentrerad värld där jag naivt önskar att hon inser att hon kan leva lycklig med mig och att min lycka över att få vara med min drömmars kvinna skulle ge henne en lycka som visar sig större än vardaglig eller materiell lycka. Så fungerar inte människor och så fungerar inte jag. Vem vill leva med att minimera en medmänniska till en appendix av dig själv? Ibland är jag den människan och inser samtidigt att jag är det djupaste av hål jag någonsin beträtt och att jag vet att jag aldrig kommer komma ur det. Jag hoppas någonstans att mitt leverne tar ut sin rätt och jag slipper fundera mer på hur det skall gå. Cocytus is all around