En annan typ av dröm

Senaste veckorna har jag bara drömt om dig i alla möjliga former. I natt drömde jag något annorlunda. Jag drömde om alla fantastiska människor jag känner som blivit lämnade i år. Av svin, av vilsna eller bara av missnöjda sambos eller partners. Jag minns att jag i drömmen var så oförstående inför det faktum att dessa personer inte är mer älskade mer respekterade eller högre värderade än att man lämnar dem. Så fina människor att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Varför ville deras kärlekar leva med dem längre? I drömmen fick jag mitt svar, att ett virus sprider sig i vår stad. Ett virus som skapar ett missnöje, en gnagande känsla om grönare gräs, viktigare resor, drömmen om att hitta sig själv utan sin bättre/sämre hälft. Jag minns att jag mådde bättre i sömnen, jag hade i alla fall en anledning helt plötsligt, något att ta på. Jag fick helt plötsligt en känsla av hopp och ville inget annat än att kliva ur sängen, springa bort till dig o förklara varför du inte ville vara med mig längre. Klok som du är förstod du, och litade på mig. Vi slogs mot världen i otaliga timmar tills vi fann ett botemedel för alla dessa som lämnat de finaste människorna i världen. Vi delade ut det till alla, världen blev ljus och när det blev din tur kom du på dig själv med att du inte ens behövde det längre. För att du hade insett att lycka var ändå att vara två. Sen vaknade jag igen. Läste att du älskar livet som det är och satte mig på golvet i duschen

Vad är motsatsen till upplyftande läsning?

Ber om ursäkt för det dova språket för stunden. Det är så fruktansvärt svårt att göra något åt det bara. Jag är inte personen som skräder ord, låtsas le eller gillar människor bara för att de är glada. Det enda jag har är tid. Tid som går så långsamt att livet sakta rinner förbi i diket bredvid. Att hemsökas av en konstant smärta du inte kan fly ifrån eller ens lindra med vare sig kött sprit eller narkotika. Det är en konstant tatuering i själen som aldrig kommer ta slut. Att konstant begrunda vad du kan göra annorlunda för att påverka framtiden, att begrunda hur lite det spelar roll eftersom det inte finns någon framtid. Att skriva kan hjälpa, iaf för att dränera en uppdämd kanal av fruktansvärd sorg och smärta. Men imorgon måste jag vakna och då är det tillbaka. Jag saknar henne så mycket och jag vet att det det är förgäves. Önskar att jag bara kunde stänga av mig själv. Jag försöker dagligen desperat att placera mina tankar någon annan stans med febrila misslyckanden som avlöser varandra. När logiken tar sin flykt landar jag själv en en utopisk egocentrerad värld där jag naivt önskar att hon inser att hon kan leva lycklig med mig och att min lycka över att få vara med min drömmars kvinna skulle ge henne en lycka som visar sig större än vardaglig eller materiell lycka. Så fungerar inte människor och så fungerar inte jag. Vem vill leva med att minimera en medmänniska till en appendix av dig själv? Ibland är jag den människan och inser samtidigt att jag är det djupaste av hål jag någonsin beträtt och att jag vet att jag aldrig kommer komma ur det. Jag hoppas någonstans att mitt leverne tar ut sin rätt och jag slipper fundera mer på hur det skall gå. Cocytus is all around